Monolit

 
 
 
 
Följ mig dit där alla drömmar dör
Enväldig lystnads lagar
I kammare slutna för ögonen utanför
 Sväller redan stinna magar


En samhällskropp pestangripen
Böldsvept i flottigt fett
Daglönare enligt prostitutionsprincipen
Bestulen sin mödas svett


Upphöjd monolit så oberörbar
Där parasiten göds
Allt faller samman och blir kvar
Allt dör och återföds


Lust och längtan att spilla blodet
Reglerad i lag och rätt
Restransonen fördelas längs bordet
Där ingen äter sig mätt








 
 

Knallpulverpojke

 
 
 

Så stilla slöts
Livslögnerna till löften
Knallpulverpojke
Med lösa skott från höften


Så gick den dagen
I samma gamla villospår
Imorgon ska bli
Något helt annat än igår


Så gick en sommar
Där inget glas teg stilla
Så sveper höstrusk
Snålt om mänskospillra






Undersåtar

 
 
 
 

Ser du bleka drottningen
Så sorglöst håller hov
Hon sover aldrig ensam; av gud själv given nåd
Undersåtar under klacken
De bakte bark till bröd
I enslig torp och stuga där barnsäng stank av död


Att födas in i ledet
Och trampa fäders spår
Varför blir då stegen tyngre ju längre som vi går
Vi tågar ut i krig
För fosterjord och gud
I dyster vintertid med kall och vitnad hud


För en jord vi aldrig ägt
Och för en gud vi aldrig sett
Där unga söner offrats gror vid och bortglömd slätt
Att träla för patron
Bara stat och ingen lön
När bistra tider stundar; stå på knä och be en bön


Prästen brände brännvin
Till fattigfolk på led
Men på söndan i predikan kom svavel ack och ve
Ser du salen där han äter
Ser du kråset vid hans bröst
Och krucifixet där på väggen som svepskäl och till tröst


Så lydigt kvar i ledet
Så nöjda med vår lott
Känns som tiden har stått stilla och bara åren gått
Undersåtar under klacken
Är arvet som vi har
Och som barn i statarlängan för evigt är vi kvar







 

RSS 2.0