Den 15 juni år 1704 avrättades Anna Eriksdotter för häxeri. Hon var den sista i en lång rad av kvinnor som torterades och mördades av svenska statskyrkan under häxprocessernas tid.
Ofta har barnvittnesmålens roll i dessa skenrättegångar lyfts fram, men egentligen var det en slags synergieffekt mellan den äldre och yngre generationen. De vuxna övertygade barnen om att häxor fanns och skrämde de små halvt från vettet med visioner av synd och undergång. Barnen implementerades tidigt med vad man kallade ”Hjexe-Ængst”, typ ”Häxångest”.
När barnen sedan började vittna om verkliga häxor så omfamnades detta av de vuxna. Prästerskap och föräldrar förstärkte barnens utsagor. Det ifrågasattes aldrig, för det vore att misstro barnet. "Barn kan aldrig ljuga", sades det. Trots att barnen egentligen bara ekade av sådant de hört från predikstolen och vid middagsbordet.
Alla från boklärda äldre till byarnas pigor och drängar drogs med i fanatismen. I stuga som slott bad man sina böner och man späkte sig i skam och skuld. ”Jag har bytt ägg mot häxans läkande örter. Jag har stillatigande låtit häxan förpesta vår rena luft med sin svarta magi. Vi förtjänar alla att brinna i den eviga helveteseldens hetta!” Man nästan koketterade med sitt dåliga samvete och sektlika botgöring. Fanns det häxeriförnekare eller djävulsskeptiker så gjorde de bäst i att tiga. Processerna var rena skådespelen, med stor dramatik och medryckande uppenbarelser och osannolika vittnesutsagor.  
Det är svårt för oss moderna människor att i efterhand förstå den masshysteri som innebar att barnets vittnesmål, som egentligen speglade de vuxnas önskningar och statskyrkans intressen, ansågs både stå bortom skepticism och bortom klander. Det gjorde de kristna fanatikernas värv enkelt och fritt från kritiska invändningar. Den djupt tragiska farsen fick fortsätta helt obehindrad.