Det flimrande skenet
Hans ansikte blekt och tärt, invid min spiselhäll
Ord som dör för dagsljus
Stannar och skaver i det inre, allt närmre kväll

”Där bland sanddynorna
Under öknens onåd, villas lätt ens syn
Skall du fara söderut
Följ stjärnor och måne, följ solvarv över skyn”

”Kanske ser du paradisfåglar
Lyfta i flockar, inte långt från färdvägen din
Kanske anar du en porlande oas
I törst och hetta, i obarmhärtig ökenvind”

”Vik aldrig av från vägen
Där levs efter egen lag, där far illvilja fram
Där berättas om ond bråd död
Om ett vanskapt släkte, som alla äter av varann”

Vi såg bägge in i elden
Satt där tysta, intill druckna glas
Tills han åter började berätta
Vad som finns bortom öknens sista oas

”Där stod en gång den stad
Som var all världens nav, med höga torn utav kristall
Ruiner och stoft av ben
Är vad som är kvar, allt annat är förfall”

”Herrarna i tornen av kristall
Vaktade sina kammare med sitt blod
Herrarna var av gudars like
De ägde kunskap som ingen annan förstod”

”Herrarna i tornen
De dyrkades av människorna i staden nedanför
De gav åt folket magin
De gav välstånd och lycka, så som bara herrar gör”

”Där kom karavaner av köpmän
Med varje rännil silver, växte tornen av kristall
Däruppe härskade dekadens
Med frosseriets omåttlighet, i gyllne drycksehall”

”Ditlockade de kom
Månglarna och gycklarna, med skökor i sitt spår
Pesten svepte staden
Den kom med löss och råttor, den visste ingen nåd”

”Från tornen i kristall
Med näsdukar tätt till mun, såg herrarna ned
Hur sjukdom spred sig
Hur stadens människor, i smutsen svalt och led”

"Till portar sattes reglar
Där folket låstes bakom, tills de sjuknade och dog
Ingen karavan gick mer förbi
Bara damm och döda kroppar, och öde staden stod”

”Det sägs att i tornen av kristall
Blev avkomma till avkomma, av samme far
Med kroppar så förvridna
Med sinnen allt skevare, levde herreätten kvar”

”Vad som avlades fram
Bakom lyckta dörrar, och bak reglad port och lås
Blodsband blev till blodskam
Där söner lägrar moder, och tätt bror till syster låg”

”Vik aldrig av från vägen
Fastän karg och uttorkad, sprucken löper den
Många har där vacklat
Vilsekomna vandrare, som aldrig nått sitt hem igen”

”Jag har hört dem kalla mig
Ibland som barngråt, eller som en kvinnas rop
Det är inga människoläten
Det är ett sätt att skilja ut dig, där de jagar fram ihop”

”Jag har sett deras fyrfota spår
Jag har hört deras lockrop, genom stjärnlösa nätter
Jag har sett eldarna tändas
Där ruinerna av kristall står kvar, som skuggsiluetter”