Sådana som jag finns i varje förort, i varje småstad, varje byhåla i hela landet. Den outbildade och oformliga människomassan. Marginaljusterade medborgare. Kanonmat för låglönesektorn.
Den enda skillnaden mellan mig och flertalet andra är att jag gör försök att forma ord till meningar. Att försöka finna egenkraft i kreativitet istället för att bara stillasittande drogas och duperas av fantasifabrikernas handgångna lakejer.
När jag skriver en text eller en berättelse så är den universums centrum just då. Sedan beskär jag den kraftigt, kapar och skruvar på orden tills jag är nöjd. När den är klar går jag inom kort vidare till nästa text eller story, alstret försvinner ur tanken tills jag en dag tittar i backspegeln och tycker att den dög eller sög.
Ibland minns jag platsen och tillfället de blev till, men är ändå inte helt säker på vad fan raderna handlar om och jag lägger inte tid på att fundera, de är vad de är. Ibland kryptiska och ibland glasklara.
Jag skriver med småstadscellen som kuliss. Eller för den delen förstaden eller förorten. När jag kånkar runt i landet tycker jag ofta de ställena förmedlar en skarp stank av ågrensvett; att bo i utkanten av centralorten med Netto och Jysk i längor av bunkerbutiker som balkongutsikt.
Att uppleva sig kapitalt strippad, socialt och etniskt alienerad och förakta sig själv för sitt främlingskap och oförmåga att fungera utan flyktsoda och fultjack. Att räknas som göteborgare men bo på en skogig hållplats vad som känns halvvägs till Borås. Att bo vid ett lerigt fält i periferin och skramla fram kollektivt i fyrtio minuter för att ta del av innerstadens krogköer och slutna klubbar. Att komma hyfsat nära där allt påstås Hända, men ändå inte nå riktigt ända fram.